LifeForum .se

Att uppleva en traumatisk händelse, såsom en nära döden-upplevelse (NDU), kan ha en djupgående inverkan på en individs fysiska, emotionella och psykologiska välbefinnande. Vad som händer efteråt kan variera mycket från person till person, och det beror på flera faktorer, inklusive traumats art, individens hanteringsmekanismer och deras stödsystem. Här är några potentiella resultat och upplevelser efter en traumatisk händelse som en nära döden-upplevelse:

Fysisk återhämtning:

Om någon har en nära döden-upplevelse på grund av en medicinsk nödsituation eller olycka, kan de behöva tid för att fysiskt återhämta sig från eventuella skador eller medicinska procedurer i samband med händelsen. Återhämtningsprocessen kan variera mycket när det gäller varaktighet och komplikationer.

Emotionella svar:

Människor som har upplevt en nära dödshändelse rapporterar ofta en rad känslomässiga svar. Dessa kan inkludera känslor av rädsla, ångest, depression, lättnad, tacksamhet eller till och med en nyfunnen känsla av syfte. Känslomässiga reaktioner kan vara komplexa och kan utvecklas över tiden.

Posttraumatisk stress:

Vissa individer kan utveckla posttraumatisk stressstörning (PTSD) efter en traumatisk händelse. PTSD kan leda till symtom som flashbacks, mardrömmar, hyperarousal och undvikande av påminnelser om trauman. Professionellt psykiskt stöd kan vara nödvändigt för dem som upplever PTSD.

Förändrat perspektiv:

Många individer som har upplevt en nära dödshändelse rapporterar en förändring i deras perspektiv på livet och en ökad känsla av livets värdefullhet. De kan bli mer andligt benägna eller omvärdera sina prioriteringar och mål.

Andliga eller mystiska upplevelser:

Vissa människor som har NDU beskriver djupa andliga eller mystiska upplevelser under händelsen, vilket kan leda till ett fördjupat intresse för andlighet eller förändrade övertygelser om existensens natur.

Söker stöd:

Efter en traumatisk händelse kan individer söka stöd från vänner, familj eller vårdpersonal. Att dela sina erfarenheter och känslor med ett stödnätverk kan vara en viktig del av läkningsprocessen.

Integration:

Att integrera upplevelsen i sitt liv och sin identitet kan vara utmanande men är ofta ett avgörande steg i återhämtningsprocessen. Det handlar om att förstå vad som hände och hitta ett sätt att gå vidare.

Positiva förändringar:

Vissa individer rapporterar positiva förändringar i sina liv efter en traumatisk händelse. Dessa förändringar kan inkludera ökad motståndskraft, personlig tillväxt och en djupare uppskattning av livet.

Pågående effekter:

Traumatiska upplevelser kan ha långvariga effekter, och vissa individer kan fortsätta att kämpa med känslomässiga eller psykologiska utmaningar under en längre period. Det är viktigt att söka professionell hjälp om det behövs.

Varierade svar:

Det är viktigt att inse att inte alla som upplever en nära dödshändelse kommer att ha samma svar. Människor är unika och deras reaktioner på trauma kan skilja sig avsevärt.

I vilket fall som helst, om någon har upplevt en traumatisk händelse som en nära döden-upplevelse och kämpar för att klara efterdyningarna, är det lämpligt att söka professionell hjälp från experter. Processen för läkning och återhämtning kan vara komplex, och att ha rätt stöd och resurser kan göra en betydande skillnad i en individs posttraumaresa.

Jag tänkte bjuda på min egen resa i detta ämne:

Vi går tillbaka i tiden till 1975-76, första och andra året i skolan. Jag började i en helt ny skola i Upplands Väsby, det var en helt fantastiskt fin skola med närhet till natur och utomhusbad med gångavstånd till hemmet. Hade bra kompisar i skolan, men det var jobbigt för jag var väldigt ordblind och hade svårt att läsa, medans att räkna fungerade perfekt. Hela det året avlöpte lugnt och skönt, inga större grejer. Man kan ju inte klaga när vi var tvugna att lämna lektionerna för att gå till aulan för att titta när Ingemar Stenmark som skulle åka sina åk.

Årskurs 3 började med att min bästa vän Per flyttade till Ludvika, och helt plötsligt blev jag ensam och utsatt för mobbing i klassen. Något vi inte hade alls i klassen i 1-2 an. Saken blev ju inte bättre direkt när jag gick in emellan killarna och en av tjejerna som blev hårt utsatt av dom. Tänkte nog inte så mycket på vad som kan komma efter man satt sig upp mot dessa tuffa killar.

Men vardagen i skolan blev ett helvete, där fröknarna tyckte ju att barnen leker ju bara. Jag blev tvungen att lära mig springa fort, det fungerade bra i skogen som låg i anslutning till skolan. Där kunde man lura grabbarna när dom kom efter med träpåkar och stenar. Det slutade i stortsett varje dag under första terminen i tredje klass att man smet hem efter lunchen, blåslagen och blodig. Då han man tvätta av sig och byta kläder innan föräldrarna kom hem. Blåögon och blåmärken var vardag.

Det var en dag när jag tyckte det var lugnt som jag blev omringad av killarna och det dom gjorde då blev ett stort trauma som gömde sig länge i mitt system. Tre av grabbarna drog mig i benen in till ett ihåligt träd, jag knuffades in i det ihåliga trädet och sen kom jag ingen vart när dom slog med träpåkarna. Jag fick många slag i magen och i huvudet, i det här läget så har jag långt efter insett att jag lämnade kroppen. Jag kommer inte ihåg mer än att dom tillslut bara gick därifrån, vet fortfarande inte när eller hur jag klev tillbaka och lyckades smita iväg utan att någon såg mig. När jag kom hem så la jag mig i duschen och blev väkt av min far som skällde på mig för att allt varmvatten var slut.

Jag visste ju att jag skulle tillbaka till skolan dagen efter, så jag gjorde som vanligt och bara bet ihop och gick till skolan dagen efter. Det första jag får höra på skolgården är en av killarna som ropade efter mig, HAN LEVER, TA HAN. Men jag han in i klassrummet innan. Efter den dagen så använde grabbarna mer våld dagligen, men under andra terminen så lyckades min Mor upptäcka att det var något fel med alla märken och konfronterade skolan. Skolfröknarnas inställning är att de är ju bara barn och han får väl anpassa sig, som tur var hade jag en moder som var handlingskraftig och hade bara en vecka senare fått en att byta skola till en där jag hade flera fotbollskompisar.

Då insåg jag att det var ju roligt att gå till skolan. Även om det var en stökig klass så var ingen utsatt på det viset som i den andra klassen. Hela denna händelse har mer varit som ett töken i det undermedvetna, att jag tar inte att bli utsatt för mobbing.

När jag kom upp i gymnasiet så hamnade jag i en liknande händelse när jag blev omringad av grabbar som skulle slå ihjäl mig för något som skulle ha sagts till en av deras bröder. Absolut! jag har svårt att inte säga vad jag menar, så det var väl en bidragande orsak, blev hotad av "Kungen av kungsan" skulle plocka mig om jag kom in till stan. Jag kände först bara varför ska detta hända igen?

Men så här i efterhand så borde jag ha tittat på det trauma som skulle fram och inte samma rädsla, denna gång pratade jag mig ur det hotande gänget. Det fanns fördelar som gjorde att jag hade andra vänner som var värre än gänget, som skyddade mig.

När jag började min hypnos utbildning så skulle vi göra en övning där vi skulle kliva in i ett träd, PANG sa det. Nu kom traumat som ett brev på posten. Från ingenstans bröt jag ihop totalt inför alla andra elever, kommer ihåg att jag inte fick fram ett vettigt ord under några timmar och tårarna sprutade, det lugnade sig innan vi skulle gå hem. Min lärare Jörgen kom fram och sa, jag trodde aldrig du skulle komma igenom så fort. Men nu är du igenom och det kommer förändra allt för dig. Vilket man verkligen kan hålla med om.

När jag tittar tillbaka på ungdomsåren så inser jag att jag handlat i vissa situationer utanför rädslan för mitt eget liv. Under en resa till Österike klev jag in bland ett gäng skinnheads från Tyskland som var bråkiga ute på krogen, jag konfrontera deras ledare och sa åt dom att sluta terorrisera alla runtom. Hela diskot där vi var tystnade och räknade nog med att jag skulle bli slarvsylta, men de lyssnade på mina ord och allt löste sig snabbt och enkelt.

Jag har blivit hotad med kniv och pistol, utan att känna rädsla, idag inser jag att detta mönster är en del av den PTSD som kom efter händelsen i skolan. Det var ändå bara nyligen efter en egen inre session, som jag kunde se mig själv utifrån i den händelsen och kom fram till att jag pratade med någon, som tyckte jag skulle återgå till livet. Den rösten var varm och trygg och berättade att jag hade ett viktigt uppdrag här på jorden och att min tid inte var över ännu.

Flera gånger så har andra andliga beskrivit att det fortfarande kan känna en enorm sorg inom mig, för mig som ändå är så inkännande så kan jag bara inse att det ligger kvar i blockeringen. Jag har bett flera olika om hjälp under åren, men ingen har lyckats ännu, jag tror att jag själv måste hitta det där lilla extra som gör att jag fortfarande skyddar känslorna. Börjar mer och mer inse att det inte bara är kopplat till den händelsen utan att jag långt tidigare började gömma känslorna för att inte visa svaghet mot mina föräldrar.

Det kan vara en del av min Fars förflutna som gör att jag har inget att klaga på, han föddes i Ukraina 1941. Hans mamma ville lämna honom kvar hos en moster när min Farfar och Farmor blev tillfångatagna av Tyska trupperna. Min Farfar hade en framträdande roll som chef för hemvärnet, sen kunde han Tyska, Ryska, Ukrainska och Svenska, vilket gjorde att man använde honom när man utrymde staden. Min Far följde tillslut med sina föräldrar och store syster väster ut och blev satta på en öppen tågvagn. Resan upp i Europa började, man passerade arbetsläger. Där människor levde ena dagen och nästa var döda.Som barn fick han klä av döda, det var barnens uppgift. Min fars trauma var något han behövde lätta på med jämna mellanrum, den frustrationen var påtaglig.

När man som barn då varit med om ett trauma, men som inte överstiger sin egen fars berättelse så tappar den kraft. Jag inser nog mer och mer att mitt trauma är även en del i hans programmering från hans trauma. Jag är så glad att ha mina verktyg och förståelse för det som sker och vad som varit.

Idag lever jag ett bra och rikt liv på alla sätt. Min Far släppte aldrig sitt trauma och det låg till stor del som grund för hans hälsa genom livet fram till döden. Han var tonåring första gången han dog efter en komplikation från en operation. Andra gången han dog så var det pga Kol och vatten i lungorna. Han var på Södersjukhuset och skulle bli utskriven samma dag. Jag kände av hans energi när jag satt och jobbade, min guide som jag träffade när jag lämnade kom på besök, jag var tydlig med att han inte fick lämna, för vi var inte klara med det som låg mellan oss. Min far blev utskriven 2 dagar senare utan några symptom. Tredje gången så var det troligen en hjärtinfarkt som hade fått honom på fall ute i trädgården. Han fick iväg ett samtal till mig där han bara flåsade, som tur var bodde vi nära. Så efter några minuter var jag där och letade igenom trädgården vart han var. Tillslut hittade jag honom inne i en buske, det vara bara en sko som stack upp. Nedkyld ordentligt och knappt kontaktbar fick vi upp honom ur buskarna. När ambulans helikoptern kom så var han kraftigt nedkyld och knappt någon puls, igen sa jag till att han inte fick lämna livet. Några dagar senare blev han utskriven igen från sjukhuset.

De kommande 3-4 månaderna betydde massor, för jag hade helt plötsligt en glad och snäll och varm Far att kommunicera med, men tyvärr höll det inte så länge innan han var tillbaka på Södersjukhuset, denna gång ringde en läkare och förklarade att han var nära att lämna livet och att vi borde komma dit, han skulle nog inte klara livet. Denna gång när jag kommer dit så är han likgrå och har dubbelsidig lunginflammation. Läkaren var säker på att han inte skulle överleva dagen. Jag kopplade upp mig på honom och sa att han fick lämna nu om han villle, svaret blev " det är inte dags ännu" ok så då hämtade jag tillbaka själsdelarna som stod utanför honom. När själsdelarna klev in så rykte han till och slutade andas. Efter vad som kändes som en evighet så kom ett djupt andetag igång igen, han rörde på sig och mumlade något. Jag sa åt läkaren att jag kommer imorgon, läkaren föreslog att de kunde ställa in en säng bredvid så jag kunde stanna. Mitt svar blev NEJ det behövs inte, jag kommer imorgon. Läkarens blick var obetalbar. Dagen efter så åker jag tillbaka i sällskap med min dotter, en ny läkare förklarar att han verkar lite stabilare och att kroppen knappast kommer orka med dagen, mitt svar var självklart finns risken men jag tror inte att han ger sig denna gången heller. När vi nu står där bredvid honom så säger dottern, det kommer en mörk skugga från farfar, den vill kliva in i mig. Jag svarade att bra då tar vi in den i dig så kan vi frigöra den direkt, vilket vi också gjorde. Hon började gråta och jag hjälpte energin att släppa, det tog bara någon minut så var allt som vanligt igen hos henne. Vi stod och pratade om min far och jag sa att vi får se nu om kroppen vill fortsätta, vi kommer se resultat inom några dagar. Vi pratade med Läkaren igen som pratade om att min Far hade Cancer i hela kroppen, detta var något vi aldrig hört tidigare, varför jag blev lite fundersam. Vi det tillfället så hade han haft Kol i över 30 år, samt några andra lättre åkommer. Men fortfarande så sa vi till Läkaren att vi åker och denna nya läkare så minst lika förvånad ut. 3 dagar senare skrevs min far ut, han hade efter detta inte problem med kol längre, innan hade han syrgas i hemmet slangar och maskiner överallt för att få syre.

Nu blev han fri och kunde andas som vanligt igen, åren innan så måste jag ha skickat honom med ambulans ca 10 ggr pga syrebrist. Han kunde ändå inte förstå att vi hjälpt honom, idag inser jag att molnet som kom till min dotter var just trauma som skapat problem med lungor etc. Det var heller ingen som nämnde cancer eller något liknande kring honom efter det. Antingen så sa läkaren det utan att kolla att det var rätt patient, eller så släppte det i samband med energin. Min Far fick några år till efter det innan det var dags igen, men då sa jag att denna gång är vi klara och jag kommer inte hämta tillbaka dig igen. Han var då själv tydlig med att han inte orkade längre, under den sista stunden i livet så fick vi vara med om när själen lämnade och andra energier kom in som varit med från tiden i arbetslägret och skyddat honom. Efter diskussioner med dessa andra energier så var kroppen klar för att lämna och allt gick lugnt och fint till. Idag så kan jag vara säker på att han kommit rätt och att han finns där för oss som är kvar. Så nu är det väl min tur att släppa dessa tunga minnesbilder som jag har ärvt från famlijen, så mina barn slipper ta över från mig.// Anders Knutas -2023